Fortsättning...
Delade upp allt, de kanske blir jobbigt att läsa annars. De var ju rätt mkt att skriva märkte jag! :)
Denna natt fick jag inte sova så länge, tror jag vaknade vid 5-6 att värkarna kändes och gjorde ont. Mest ryggen, som vanligt.
Och dagen var bara dryg och jag var allmänt less och nere. Kändes som att jag skulle få gå hemma en vecka med värkar innan han ville komma ut! Jag fällde några tårar, inte av att de gjorde ont utan för att jag var less.
Ryggen ömmade och jag var trött.
Vi ringde in till BB och kollade hur man går till väga, om vi ska komma in ännu en gång för att bli hemskickade eller vadå.. Hon sa att jag skulle ta två alvedon, bada och vila. Men de är inte så lätt när man är less och trött.
Duschade iaf, tror ja. Och försökte komma till ro, men jag fick nästan panik! De började göra ondare, denna smärta mot ryggen i tre dagar är fan inte rolig!
Vi bestämde vid 16-17 för att åka in iaf. Värkarna kom mer nära varann, och kändes mer. Väl inne var det en annan tant som tog emot, eller kvinna. Sur även hon tyckte ja, haha :) Samma procedur med bältet. Hon kollade öppningen, och kors i taket, nu var vi uppe på 4cm! Herregud. Unge att vara seg..
Hon sa iaf att vi fick vara kvar om vi ville, och ja tack! Äntligen började vi komma någonstans, att ligga hemma med värkar är bra drygt, panik. Nu fick man vara bland folk. Hon frågade om jag ville ha något mot värkarna, och jag som hade bestämt att inte ta något alls, utan ville klara förlossningen utan mirakelmedicin, valde Eda. Ryggbedövning.
Vi fick komma in i ett rum och jag fick byta om till dom där sexiga trosorna och rocken. I korridoren mötte vi även tjejen som vi köpte barnvagnen av, otippat :) Hon kom in med kläderna till mig och hälsade glatt att - visst var det ni som köpte min vagn, och - jodå svara ja, de var vi :) Hon var även med under förlossningen, hon höll på att utbilda sig till sköterska, tror ja.
Dom hade kallat på narkosläkaren och han kom efter en timme tror ja. Fick sitta på sängkanten och trycka upp ryggen så gott jag kunde genom värkarna. Han stack och rörde om i ryggen kändes det som, men in med slangen kom han iaf och allt var färdigt. Bedövningen tog fart, och jag säger då det! De var som att flyga på moln, mitt humör åkte uppåt och jag kunde bete mig som folk igen. Underbart :)
La mig i sängen och pratade med Basse och barnmorskorna som kom och gick. Barnmorskan som tog in oss undersökte mig igen och sa att om jag inte hade öppnat mig någe mer om nån timme skulle dom ta hål på hinnan så vattnet skulle gå. Och så blev det oxå, och värkarna fick en annan kraft. Men dom fick även koppla på dropp med värkstärkande, eller vad man kallar de. Dom ökade även den under kvällen och nattens gång, för vi kom ingen vart. Blir så när man tar ryggbedövning, den saktar ju ner hela arbetet. Drygt.
Skulle upp och kissa senare oxå, så dom koppla bort slangar som inte kunna följa med. Gick på toa och då kände jag den där känslan igen, att ryggen började ömma. Kunde knappt kissa.
När vi kom in i rummet igen stod jag och luta mig mot den går gåstolen, och Basse skulle massera ryggen. Då sa jag det att - de känns som att de rinner längs med ryggen, där slangen satt. Och rätt, slangen hade åkt ut!! Och bedövningen hjälpte inte. Vi var tbx på ruta ett igen.
Barnmorskan sa det att dom hade aldrig varit med om något liknande. Så dom kallade på narkosläkaren igen, och han kom väl rätt fort tror ja. Han gröpte runt i ryggen på mig medans jag försökte ha humöret och värkarna under kontroll. Han sa att han skulle försöka få tbx slangen igen, eller en ny. Han höll på en kvart eller nåt, och barnmorskan frågade om jag inte ville ta lustgasen ist. - Då får ni snitta mig ist, var mitt svar! Och hon bara kollade på mig och Basse skrattade. - Så kan du väl inte säga sa hon. Jodå! Klart jag kan. De räcker med att jag tog ryggbedövning, jag tänker inte börja använda allt heller! Jag gillar inte tanken på att andas in nå mysko gas och blir illamående och dåsig, nej.
Efter mkt om och men kom slangen tbx till sin plats och dom tejpade ordentligt runt den denna gång. Kvällen fortsatte, jag låg i sängen eller stod vid gåstolen och tröck. Kändes som timmarna flög iväg fast det gick så sakta.
Helt plötsligt börjar det tjuta om "bedövningsmaskin". Påsen var tom. Och den där surtanten som tog emot oss kvällen innan hade börjat sitt skift igen, de var hon som tog hand om oss. Inkompetent är vad hon är! Gillar henne inte. Fortfarande.
Hon gick iväg och pratade med nån, och kommer tbx med en pärm, om hur man byter påse! Hon stod där och kliade sig i huvet, och hmmade. Basse och jag tittade på varann och jag tänkte det att, ska jag skratta eller gråta?? Slita ur slangen och ta smärtan??
Basse fick hjälpa henne och även en annan barnmorska. För när hon fått dit ny påse, började det tjuta igen. Det var luft i slangen. Hon fick hämta hjälp, dom fixade det. Men Basse såg det att när hon skulle lufta, så lufta hon inte ordentligt, det var fortfarande luft kvar. Men vi tänkte ju inte på att jag hade ett filter på magen som ska ta bort sånt. Det blev bra till slut iaf!! Basse blev rätt arg och lite rädd om de skulle hända något, med tanke på att luft ska ju inte in i kroppen.
Natten fortsatte, jag fick lite juice att dricka och rån att äta. Basse skötte bedövningsknappen, så jag slapp tänka på det :) Vi slog vad om vilken tid ungen skulle komma, och Basse tippade på halv 7-7 och jag halv 8-8. Jag kom närmast. haha :)
Jag ställde mig igen vid gåstolen, för nu började det trycka neråt. Jag dansade och knäböjde. Stod och tänkte på låtar i huvet för att få något att tänka på. Vilka låtar det kom upp, oj oj :) Hahaha.
Stod och disskuterade med barnmorskan om att jag tyckte inte om att trycka sådant, för jag var rädd för att skita ner mig. Och hon skratta lite och sa att du är inte den enda som tänker och tycker så. Tur nog kom de inte mkt av allt pressande.
Fick lägga mig i sängen igen efter ett tag, och låg där och pressade på sidan. Nu började det trycka på ordentligt, så låg och slet i sängdelen vid huvet så det började tjuta om maskinerna. Jag råkade böja för mkt på handen där "fjärilen" satt. Haha :) Basse sa det att han trodde jag skulle slita sönder sängen där ett tag. Jag sa det till Basse att jag tror han kommer nu snart, de kändes som han gled mer och mer neråt.
En barnmorska undersökte mig och jag hade nu öppnat mig 10cm! Dom fick nästan panik och sa att jag skulle lägga mig på rygg med bena i dom där stödskenorna. De var bara att börja krysta! Tjejen vi köpte vagnen av och Basse stod uppe vid huvet på mig och puschade mig genom allt.
Det hade kommit in en ny barnmorska som skulle förlösa oss, och hon hann inte på med kläderna hon skulle ha på sig.
Efter 3-4 krystningar kom han ut. Hon fick nästan slita ut han på sista värken, för de kom ingen kraft från mig.
Hon slängde upp ungen på bröstet på mig, men tog han därifrån lika fort. Hon ropade att Basse skulle följa med.
Och där låg jag, men bena i vädret och visste ingenting! Vart tog mitt barn vägen?? Vad händer??
Tjejen stannade kvar och pratade med mig, jag försökte prata tbx så gott jag kunde. Jag tänkte bara det att, jag kan fan inte bryta ihop nu. Då är det kört.
Barnmorskan kom tbx, hon sa att HAN hade mkt hår, och var stor. Jag reagerade och frågade, - Så det blev en kille? - Oj då, sa hon. Har jag försagt mig nu. - Nej då, sa jag.. Vi visste att de skulle bli en kille, men jag ville bara kolla om de stämde.
Hon berättade att han knappt andades, att han var alldeles blå. Dom fick kalla på läkare från barnavdelningen och lägga honom i en rymdkuvös. Dom fick igång honom iaf,..
Basse kom tbx gråtandes och då höll det på att brista för mig! Jag trodde det värsta, men dom sa det att Basse får följa med Kevin upp till neonatalavd. Och dom kom även in med Kevin i kuvösen innan dom gick upp, och läkaren pratade med mig och sa att allt kommer bli bra.
Jag tittade Kevin i ögonen och det var dom finaste ögon jag sett, tog hans hand och sa att jag kommer upp till dig snart! Tårarna rann nästan längs med kinderna..
Barnmorskan kollade hur jag såg ut där nere, och jag hade två bristningar som behövde sys med 2-3stygn. Hon sa att de gått bra för mig, med tanke på att hon nästan slet ut honom..
Efter det fick jag ligga och dra mig lite, pratade med folket i rummet. Försökte att inte tänka så mkt på Kevin, låter dumt kanske. Men jag hade brytit ihop annars, och jag visste ju att han levde. Jag såg i hans ögon att han inte skulle lämna mig!
Basse kom ner igen, han hade en lapp i handen där vikten och längden stod. 4008g och 54lång :) Han sa att han var jättesöt och väldigt lik mig. Han hade fått en snorkel att andas i.
Vi började ringa runt till släkten och berättade att nu är han här! Mamma bröt ihop i telefon, så hon var tvungen att ringa upp sen. Hon hade varit så orolig, för vi hade ju ringt då vi skrevs in. Hon tyckte det hade tagit sån tid..
Fick lite fika och sen gick jag och duschade. Barnmorskan sa att jag skulle kolla så jag kunde kissa ordentligt och att de inte kom så jättemkt blod. Moderkakan hade kommit ut ordenligt iaf, och hon ville ha koll på blödningen.
Efter det fick vi packa ihop våra saker och dom hämtade en rullstol. Barnmorskan som förlöst oss visade vägen upp till neonatal.
Väl uppe, visade dom oss fram till Kevin. Han var så otroligt söt i sin snorkel, alldeles ny och skör. Jag kunde inte hålla honom då, svimfärdig, så Basse höll honom. Jag tog kort på honom och dom.
Sen for vi ner till BB efter ett tag, gjorde oss hemma i rummet. Sen stack Basse hem och matade katter och handlade saker att äta till oss. Jag sov nog 1-2 tim. Vi käkade och sen for vi ner till Kevin.
Vi satt nog där till sena natten. Jag vågade knappt hålla honom, för han såg så skör ut! Dom hjälpte oss med amningen och så..
Men iaf, 2011-04-11, 08.32 måndagmorgon är han född. Efter tre dagar med värkar.
Denna natt fick jag inte sova så länge, tror jag vaknade vid 5-6 att värkarna kändes och gjorde ont. Mest ryggen, som vanligt.
Och dagen var bara dryg och jag var allmänt less och nere. Kändes som att jag skulle få gå hemma en vecka med värkar innan han ville komma ut! Jag fällde några tårar, inte av att de gjorde ont utan för att jag var less.
Ryggen ömmade och jag var trött.
Vi ringde in till BB och kollade hur man går till väga, om vi ska komma in ännu en gång för att bli hemskickade eller vadå.. Hon sa att jag skulle ta två alvedon, bada och vila. Men de är inte så lätt när man är less och trött.
Duschade iaf, tror ja. Och försökte komma till ro, men jag fick nästan panik! De började göra ondare, denna smärta mot ryggen i tre dagar är fan inte rolig!
Vi bestämde vid 16-17 för att åka in iaf. Värkarna kom mer nära varann, och kändes mer. Väl inne var det en annan tant som tog emot, eller kvinna. Sur även hon tyckte ja, haha :) Samma procedur med bältet. Hon kollade öppningen, och kors i taket, nu var vi uppe på 4cm! Herregud. Unge att vara seg..
Hon sa iaf att vi fick vara kvar om vi ville, och ja tack! Äntligen började vi komma någonstans, att ligga hemma med värkar är bra drygt, panik. Nu fick man vara bland folk. Hon frågade om jag ville ha något mot värkarna, och jag som hade bestämt att inte ta något alls, utan ville klara förlossningen utan mirakelmedicin, valde Eda. Ryggbedövning.
Vi fick komma in i ett rum och jag fick byta om till dom där sexiga trosorna och rocken. I korridoren mötte vi även tjejen som vi köpte barnvagnen av, otippat :) Hon kom in med kläderna till mig och hälsade glatt att - visst var det ni som köpte min vagn, och - jodå svara ja, de var vi :) Hon var även med under förlossningen, hon höll på att utbilda sig till sköterska, tror ja.
Dom hade kallat på narkosläkaren och han kom efter en timme tror ja. Fick sitta på sängkanten och trycka upp ryggen så gott jag kunde genom värkarna. Han stack och rörde om i ryggen kändes det som, men in med slangen kom han iaf och allt var färdigt. Bedövningen tog fart, och jag säger då det! De var som att flyga på moln, mitt humör åkte uppåt och jag kunde bete mig som folk igen. Underbart :)
La mig i sängen och pratade med Basse och barnmorskorna som kom och gick. Barnmorskan som tog in oss undersökte mig igen och sa att om jag inte hade öppnat mig någe mer om nån timme skulle dom ta hål på hinnan så vattnet skulle gå. Och så blev det oxå, och värkarna fick en annan kraft. Men dom fick även koppla på dropp med värkstärkande, eller vad man kallar de. Dom ökade även den under kvällen och nattens gång, för vi kom ingen vart. Blir så när man tar ryggbedövning, den saktar ju ner hela arbetet. Drygt.
Skulle upp och kissa senare oxå, så dom koppla bort slangar som inte kunna följa med. Gick på toa och då kände jag den där känslan igen, att ryggen började ömma. Kunde knappt kissa.
När vi kom in i rummet igen stod jag och luta mig mot den går gåstolen, och Basse skulle massera ryggen. Då sa jag det att - de känns som att de rinner längs med ryggen, där slangen satt. Och rätt, slangen hade åkt ut!! Och bedövningen hjälpte inte. Vi var tbx på ruta ett igen.
Barnmorskan sa det att dom hade aldrig varit med om något liknande. Så dom kallade på narkosläkaren igen, och han kom väl rätt fort tror ja. Han gröpte runt i ryggen på mig medans jag försökte ha humöret och värkarna under kontroll. Han sa att han skulle försöka få tbx slangen igen, eller en ny. Han höll på en kvart eller nåt, och barnmorskan frågade om jag inte ville ta lustgasen ist. - Då får ni snitta mig ist, var mitt svar! Och hon bara kollade på mig och Basse skrattade. - Så kan du väl inte säga sa hon. Jodå! Klart jag kan. De räcker med att jag tog ryggbedövning, jag tänker inte börja använda allt heller! Jag gillar inte tanken på att andas in nå mysko gas och blir illamående och dåsig, nej.
Efter mkt om och men kom slangen tbx till sin plats och dom tejpade ordentligt runt den denna gång. Kvällen fortsatte, jag låg i sängen eller stod vid gåstolen och tröck. Kändes som timmarna flög iväg fast det gick så sakta.
Helt plötsligt börjar det tjuta om "bedövningsmaskin". Påsen var tom. Och den där surtanten som tog emot oss kvällen innan hade börjat sitt skift igen, de var hon som tog hand om oss. Inkompetent är vad hon är! Gillar henne inte. Fortfarande.
Hon gick iväg och pratade med nån, och kommer tbx med en pärm, om hur man byter påse! Hon stod där och kliade sig i huvet, och hmmade. Basse och jag tittade på varann och jag tänkte det att, ska jag skratta eller gråta?? Slita ur slangen och ta smärtan??
Basse fick hjälpa henne och även en annan barnmorska. För när hon fått dit ny påse, började det tjuta igen. Det var luft i slangen. Hon fick hämta hjälp, dom fixade det. Men Basse såg det att när hon skulle lufta, så lufta hon inte ordentligt, det var fortfarande luft kvar. Men vi tänkte ju inte på att jag hade ett filter på magen som ska ta bort sånt. Det blev bra till slut iaf!! Basse blev rätt arg och lite rädd om de skulle hända något, med tanke på att luft ska ju inte in i kroppen.
Natten fortsatte, jag fick lite juice att dricka och rån att äta. Basse skötte bedövningsknappen, så jag slapp tänka på det :) Vi slog vad om vilken tid ungen skulle komma, och Basse tippade på halv 7-7 och jag halv 8-8. Jag kom närmast. haha :)
Jag ställde mig igen vid gåstolen, för nu började det trycka neråt. Jag dansade och knäböjde. Stod och tänkte på låtar i huvet för att få något att tänka på. Vilka låtar det kom upp, oj oj :) Hahaha.
Stod och disskuterade med barnmorskan om att jag tyckte inte om att trycka sådant, för jag var rädd för att skita ner mig. Och hon skratta lite och sa att du är inte den enda som tänker och tycker så. Tur nog kom de inte mkt av allt pressande.
Fick lägga mig i sängen igen efter ett tag, och låg där och pressade på sidan. Nu började det trycka på ordentligt, så låg och slet i sängdelen vid huvet så det började tjuta om maskinerna. Jag råkade böja för mkt på handen där "fjärilen" satt. Haha :) Basse sa det att han trodde jag skulle slita sönder sängen där ett tag. Jag sa det till Basse att jag tror han kommer nu snart, de kändes som han gled mer och mer neråt.
En barnmorska undersökte mig och jag hade nu öppnat mig 10cm! Dom fick nästan panik och sa att jag skulle lägga mig på rygg med bena i dom där stödskenorna. De var bara att börja krysta! Tjejen vi köpte vagnen av och Basse stod uppe vid huvet på mig och puschade mig genom allt.
Det hade kommit in en ny barnmorska som skulle förlösa oss, och hon hann inte på med kläderna hon skulle ha på sig.
Efter 3-4 krystningar kom han ut. Hon fick nästan slita ut han på sista värken, för de kom ingen kraft från mig.
Hon slängde upp ungen på bröstet på mig, men tog han därifrån lika fort. Hon ropade att Basse skulle följa med.
Och där låg jag, men bena i vädret och visste ingenting! Vart tog mitt barn vägen?? Vad händer??
Tjejen stannade kvar och pratade med mig, jag försökte prata tbx så gott jag kunde. Jag tänkte bara det att, jag kan fan inte bryta ihop nu. Då är det kört.
Barnmorskan kom tbx, hon sa att HAN hade mkt hår, och var stor. Jag reagerade och frågade, - Så det blev en kille? - Oj då, sa hon. Har jag försagt mig nu. - Nej då, sa jag.. Vi visste att de skulle bli en kille, men jag ville bara kolla om de stämde.
Hon berättade att han knappt andades, att han var alldeles blå. Dom fick kalla på läkare från barnavdelningen och lägga honom i en rymdkuvös. Dom fick igång honom iaf,..
Basse kom tbx gråtandes och då höll det på att brista för mig! Jag trodde det värsta, men dom sa det att Basse får följa med Kevin upp till neonatalavd. Och dom kom även in med Kevin i kuvösen innan dom gick upp, och läkaren pratade med mig och sa att allt kommer bli bra.
Jag tittade Kevin i ögonen och det var dom finaste ögon jag sett, tog hans hand och sa att jag kommer upp till dig snart! Tårarna rann nästan längs med kinderna..
Barnmorskan kollade hur jag såg ut där nere, och jag hade två bristningar som behövde sys med 2-3stygn. Hon sa att de gått bra för mig, med tanke på att hon nästan slet ut honom..
Efter det fick jag ligga och dra mig lite, pratade med folket i rummet. Försökte att inte tänka så mkt på Kevin, låter dumt kanske. Men jag hade brytit ihop annars, och jag visste ju att han levde. Jag såg i hans ögon att han inte skulle lämna mig!
Basse kom ner igen, han hade en lapp i handen där vikten och längden stod. 4008g och 54lång :) Han sa att han var jättesöt och väldigt lik mig. Han hade fått en snorkel att andas i.
Vi började ringa runt till släkten och berättade att nu är han här! Mamma bröt ihop i telefon, så hon var tvungen att ringa upp sen. Hon hade varit så orolig, för vi hade ju ringt då vi skrevs in. Hon tyckte det hade tagit sån tid..
Fick lite fika och sen gick jag och duschade. Barnmorskan sa att jag skulle kolla så jag kunde kissa ordentligt och att de inte kom så jättemkt blod. Moderkakan hade kommit ut ordenligt iaf, och hon ville ha koll på blödningen.
Efter det fick vi packa ihop våra saker och dom hämtade en rullstol. Barnmorskan som förlöst oss visade vägen upp till neonatal.
Väl uppe, visade dom oss fram till Kevin. Han var så otroligt söt i sin snorkel, alldeles ny och skör. Jag kunde inte hålla honom då, svimfärdig, så Basse höll honom. Jag tog kort på honom och dom.
Sen for vi ner till BB efter ett tag, gjorde oss hemma i rummet. Sen stack Basse hem och matade katter och handlade saker att äta till oss. Jag sov nog 1-2 tim. Vi käkade och sen for vi ner till Kevin.
Vi satt nog där till sena natten. Jag vågade knappt hålla honom, för han såg så skör ut! Dom hjälpte oss med amningen och så..
Men iaf, 2011-04-11, 08.32 måndagmorgon är han född. Efter tre dagar med värkar.
Kommentarer
Monia - mamma till Tuvalie ♥
oj, förlossningar kan då verkligen se olika ut... beundrar att du orkade ta dig igenom den ^^
Trackback
